Varning! Nu ska jag vara en hobby-tyckare ända ut i fingerspetsarna utan att leta rätt på fakta eller saklig grund för mina påståenden. Utan bara gå på min egen uppfattning.
Ok - har följt debatten om pappan som står anklagad för bland annat sexuella övergrepp mot sitt barn. Pappan nekar till anklagelserna och skyller på att mamman och mormodern har ljugit ihop detta. Pappan har fört sin talan på sin blogg under en lång tid men diskussionerna har eskalerat iom att pappan såg sig nödgad att - för att nå ut med sin oskuld - lägga ut förhör, protokoll och därmed namn och personnummer på barnet och även bild.
Diskussionen har stundtals blivit hätsk och den primära kritiken har handlat om det rätta eller etiska i att lägga ut namn och bild på ett barn som figurerar i dessa sammanhang. Pappan hävdar sin rätt och kontrar med frågan Vad ska jag göra?
Efter en ganska slarvig sammanfattning vill jag så klart redogöra kort för vad jag tycker. Att lägga ut namn och bild på barnet i dom här vidriga sammanhangen är ren dj*vla idioti och egoism. Jag hade tyckt detsamma om det hade varit mamman som haft bloggen och gjort detta.
Nu har vi stökat över det och jag tänker då gå vidare. Diskussionen har nog tagit alla vägar och gränder den kan göra i dessa sammanhang. Det senaste innefattar esset i rockärmen, eller kanske kortet i pannan nämligen PAS (Parental Alienation Syndrome). Jag har skrivit om detta förut och klargjort även där mina åsikter när det handlar om ett icke godkänt begrepp grundat av en mycket suspekt herre som på oerhört godtyckliga grunder med en för mig och dom flesta andra, vidrig syn på barn. Skulle vilja kalla det pro-peddoistiskt.
Jag är självklart medveten om att det finns idioter till föräldrar av båda könen som ljuger och smutskastar den andra föräldern i vårdnadstvister. Men för mig känns det oerhört obegåvat att en förälder som är anklagad för sexuella övergrepp mot sitt barn använder sig av uttrycket PAS... Jag kan inte förstå det, fullständigt obegripligt! Han kan föra sin talan, försöka bevisa att mamman och mormorn ljuger UTAN att använda bokstäverna p,a och s.
Sen är föräldern inte sen att bunta ihop kritiker och även orsaken till allt ont i detta för att bekvämt luta sig tillbaka och peka ett anklagande och föraktande finger mot sk (hatiska)överlevare, feminister tillika manshatare. Jag, som åskådare ser hur alla möjligheter till konstruktivt tänk sipprar iväg som en slimemuck mellan fingrarna.
Jag tänker inte behandla påståendet att överlevare ska vara hatiska, för mig är det inte ens värt att bemöta efter det att jag såg vad pappan hänvisade till - kommentarer följt på ett inlägg på en sida som engagerar sig i barn som blivit utsatta för olika övergrepp.
Sen har vi då feministernas roll i detta... Vad jag förstår ska det enligt många pappor ligga det en konspiratorisk sammanslutning som jobbar lite halvt i det dolda för att pappor i detta land inte ska ha någon rätt till sina barn. Och det ska tydligen vara ett verk av feministerna.
Jag tror jag tidigare gjort klart i ett inlägg att jag inte är feminist, bara så det inte råder några oklarheter. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att se att det skulle vara en åsikt buren av var kvinna som kallar sig feminist. Möjligtvis av ett fåtal sk ultrafeminister men då är dom i sådana fall lika mycket idioter som ultramaskulinismer (förmodligen inte ett accepterat begrepp) som påstår att allt elände beror på det andra könet.
Men om vi då ska titta på vårdnadsfrågorna och genusperspektivet på detta. Och det är här min totalt ounderbyggda och overifierade uppfattning träder in med all sin kraft.
Men är det inte så mina vänner, att historiskt sett så har barnuppfostran och allt som hör därtill varit ett typiskt så kallat "kvinnogöra"? Och det redan lååångt innan feminismens intåg. Mannen tog på sig hatten, fattade tag i pil och båge osv och gav sig ut i världen för att så att säga "bring home the bacon". De mer vardagliga sysslorna - som att torka nersullade barnabakar, vagga gråtande barn osv - de tillföll kvinnfolket. Jag säger varken bu eller bä om detta - det var så att säga barn av deras tid. Och när pappa kom hem behövde kanske barnen vara tysta för att pappa behövde vila.
Sen när skilsmässorna började göra sitt intåg så tror jag (även här) att vårdnaden "per automatik" och utan kanske några större demonstrationer, tillföll just den som hade vårdat och närt barnet vid sin barm. Med andra ord - mamman. För det hade genom tiderna varit ett kvinnogöra.
Men nu börjar alla inse tack och lov, att även pappor har starka band till sina barn. Och framför allt så har barnen vid normal uppväxt starka band till båda sina föräldrar. Vill minnas att Hoa-Hoa visualiserade bilden av den "nya" pappan...
Så, historiskt sett så vill jag påstå att "pappornas kamp" inte pågått särskilt länge i dom här frågorna. Detta är så klart inget försvar då barnen skall ha rätt till båda sina välfungerande föräldrar. Obs! Jag skriver välfungerande då jag menar att föräldrar kan diskvalificera sig genom att vara skadliga för sina barn.
Vad som händer tror jag är att samhället och de samhälleliga "institutionerna" försöker sig på att långsamt, som vanligt alltför långsamt räta upp skutan för en rak kurs även i dessa frågor. Sen finns alla nyanser inbakade i detta samhälle som både förbättrar OCH försämrar resultaten.
Men att tillskriva den ojämlika vårdnadsfrågan som ett verk sprunget ur ultrafeminister, feminister och sk överlevare alla anklagade för manshat och ihopklumpade till ett och samma - tycker jag är brist på perspektiv. Jag tror man helt enkelt gör det för lätt för sig när man behöver någon grupp att skylla på.
Så idag Sverige - idag är det DIN dag!
Inlägg
