fredag 12 juni 2009

Nej tack! Jag dansar inte!

Jag har oerhört svårt för korkade och elaka människor som ger sig på andra. Folk som mobbar, hotar, häcklar och förlöjligar andra verkar bara drivas av en enda sak - att känna sig överlägsen.

Det verkar finnas ett stort behov av att ha någon/några att kasta skit på, så man kan ta fokuset från sina egna tillkortakommanden.

Jag vet inte om jag vill klassa det som ett primitivt beteende, det är nog snarare en mer modern företeelse som grundar sig i avundsjuka, rädsla, ilska och gammalt obearbetat sk*t.

Vilka är det då som blir utsatta? Är det ett gäng "tacksamma människor" som går omkring och väntar på att bli stenade, tror nog inte det. Jag har ofta ställt mig frågan och i dom flesta fallen så har jag sett att det oftast är de som vågar "sticka ut", som vågar tycka annorlunda - trots att alla andra i "rummet" tycker sammalika, vågar säga ifrån och vägrar hänge sig till samma metoder som förekommer i mobbingkulturer. Starka människor som trots att dom är ganska ensamma i rummet vad gäller sitt ställningstagande, vågar resa sig upp och tydligt klargöra att man inte accepterar sk*tsnack.

Det är dom som inte sällar sig, är annorlunda, vågar stå för en åsikt och argumenterar med sjyssta medel som är starka. men det är ofta dom som blir utsatta.

Vilka är det som utsätter? Ja, jag skulle vilja påstå att det är dom som har mest att dölja.

Vuxenmobbning i ett nötskal.

Så nej tack! Det bjuds upp till dans. Folk muckar, ljuger, häcklar... Ja, dom gör allt för att få en upp på banan. Allt för att stilla pöbelns "blodtörst" och behov att få hävda sig. Men nej tack! Jag dansar inte den dansen!

Heder till alla modiga, sjyssta människor!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jo, tror du har rätt i det att det är de´som vågar gå emot strömmen och vara sanna mot sin egen åsikt som riskerar att stöta sig med folk. Folk är f.ö otroligt lättstötta på arbetsplatser och annat : ). Ibland även i familjer.
Tror att sådana egenskaper ärlighet, integritet osv väcker avund hos vissa, och då ska de döda denna egenskap hos andra till varje pris. Det är mobbing i ett nötskal. Sorgligt. Barn har den här förmågan i sig att vara raka och spontana och att spela med öppna kort, men med tiden så lär de sig att anpassa sig till gruppen och ge upp sig själva. Tyvärr tror jag det är så, men det är inget som säger att vi inte kan ändra det. Det beror ju på om vi (vuxna) tycker det är värt det eller ej (jag tycker det)...Men- det är sorgligt att många vuxna föredrar att mobbas, framför att glömma att de känner sig små och stympade innerst inne och ta itu med det här sårade barnet.
En sak är klar, mekanismerna bakom mobbning måste lyftas. Och synas. Bra inlägg. Jag dansar inte heller.

Ulrika sa...

Anonym, tack för din givande och utvecklande kommentar :)
Mobbning är en sorglig och upprörande företeelse som kan tragiska konsekvenser.
Tyvärr tycker jag att det görs alldeles för lite, och vad gäller vuxenmobbing vill jag påstå att det äm mer eller mindre fritt fram.

Då ger vi båda tusan i och dansa :)
Ulrika

Anonym sa...

Sett så mycket av eländet så jag mår illa. Har till denna dag aldrig skrivit ett ord eller mening som jag inte skulle kunna uttala IRL. Det har varit en viktig ståndpunkt för mig. Detta trots mycket ilska och frustration, men jag räds inte visa den IRL heller.

Men där levererar jag inte mina åsikter i affekt utan där framgår mitt syfte och där möts jag med den allra största respekt just för att jag är så sansad. Det kan man inte tro om en som flyger runt med ett kvastskaft mellan benen i cyber. :-)

Om jag sårat någon eller gjort någon ledsen ber jag självklart de gånger det hänt om ursäkt. Det hör till god ton. Man ska ta ansvar för sina handlingar och sina ord. Min ilska och frustration kommer jag aldrig be om ursäkt för. De är känslor lika naturligt som glädje och sorg.

Men mobbing, det här inte hemma vare sig på nätet eller IRL. Det är på gränsen till pinsamt när vuxna och gamla människor ägnar sig åt sånt på sina bloggar. Skrämmande. Vilka förebilder. Not!

Det behövs fler med mod och socialt patos i bloggvärlden. Men framförallt människor som använder sin hjärna och inte köper allt sk*itsnack som pågår. Hur sjutton kan man inbilla sig att något är sant bara för att en bloggare skriver det? Var har faktagranskningen tagit vägen? Varför kräver man inte bevis eller konkreta underlag eller hör andra i samma story men på motsatt sida? INNAN man öht bildar sig en uppfattning.

Se här hur många denna bloggare lyckades lura genom sina lögner: http://minfrumisshandlarmig.blogspot.com/

Jag tycker det är ett mycket intressant och färskt exempel på hur lättmanipulerade många på nätet är. Hoppas det manar till eftertanke. Folk blev ju självklart arga. Men de borde vara mest arga på sig själva som köpte sk*iten rakt av.

Naivitet är ingen ursäkt men det finns bot.

Allt gott Märta

Ulrika sa...

Märta, Tack för kloka orden. Visst ska man kunna stå för det man skriver även irl. Vet att jag emellanåt kanske använder mig av starkare ord i mina omdömmen för att få fram ilskan och frustrationen. Men det är likadant där, och jag ger alltid en orsak till varför jag blir arg. Då finns alltid en öppning att diskutera och bevisa att jag har fel och skulle jag ha det är jag den första att backa och be om ursäkt.

Jag förstår inte varför "folk" inte är mer kritiska till det skrivna ordet. Fast å andra sidan, inte bara det skrivna ordet utan även kafferepsskvaller.
Nä, mobbning är där sakligheten försvinner...å det gör mig så förbannad

Men vi får hoppas att det finns bot.
Ulrika

Anonym sa...

Du dansar bra Ulrika ja antingen du vill eller inte. Ibland måste man nog göra det och vara modig och klok. Och det är du.

Ulrika sa...

Anonym 15:13, Oj! Vilken snäll kommentar :) *pyser över berömmet och vågar mig på en liten svängom*

Tack det värmer verkligen!
Ulrika

Anonym sa...

Bra, dansa på du!

Ulrika sa...

Anonym, Absolut!