tisdag 23 juni 2009

Varning för en hobbytyckare!

Varning! Nu ska jag vara en hobby-tyckare ända ut i fingerspetsarna utan att leta rätt på fakta eller saklig grund för mina påståenden. Utan bara gå på min egen uppfattning.

Ok - har följt debatten om pappan som står anklagad för bland annat sexuella övergrepp mot sitt barn. Pappan nekar till anklagelserna och skyller på att mamman och mormodern har ljugit ihop detta. Pappan har fört sin talan på sin blogg under en lång tid men diskussionerna har eskalerat iom att pappan såg sig nödgad att - för att nå ut med sin oskuld - lägga ut förhör, protokoll och därmed namn och personnummer på barnet och även bild.

Diskussionen har stundtals blivit hätsk och den primära kritiken har handlat om det rätta eller etiska i att lägga ut namn och bild på ett barn som figurerar i dessa sammanhang. Pappan hävdar sin rätt och kontrar med frågan Vad ska jag göra?

Efter en ganska slarvig sammanfattning vill jag så klart redogöra kort för vad jag tycker. Att lägga ut namn och bild på barnet i dom här vidriga sammanhangen är ren dj*vla idioti och egoism. Jag hade tyckt detsamma om det hade varit mamman som haft bloggen och gjort detta.

Nu har vi stökat över det och jag tänker då gå vidare. Diskussionen har nog tagit alla vägar och gränder den kan göra i dessa sammanhang. Det senaste innefattar esset i rockärmen, eller kanske kortet i pannan nämligen PAS (Parental Alienation Syndrome). Jag har skrivit om detta förut och klargjort även där mina åsikter när det handlar om ett icke godkänt begrepp grundat av en mycket suspekt herre som på oerhört godtyckliga grunder med en för mig och dom flesta andra, vidrig syn på barn. Skulle vilja kalla det pro-peddoistiskt.

Jag är självklart medveten om att det finns idioter till föräldrar av båda könen som ljuger och smutskastar den andra föräldern i vårdnadstvister. Men för mig känns det oerhört obegåvat att en förälder som är anklagad för sexuella övergrepp mot sitt barn använder sig av uttrycket PAS... Jag kan inte förstå det, fullständigt obegripligt! Han kan föra sin talan, försöka bevisa att mamman och mormorn ljuger UTAN att använda bokstäverna p,a och s.

Sen är föräldern inte sen att bunta ihop kritiker och även orsaken till allt ont i detta för att bekvämt luta sig tillbaka och peka ett anklagande och föraktande finger mot sk (hatiska)överlevare, feminister tillika manshatare. Jag, som åskådare ser hur alla möjligheter till konstruktivt tänk sipprar iväg som en slimemuck mellan fingrarna.

Jag tänker inte behandla påståendet att överlevare ska vara hatiska, för mig är det inte ens värt att bemöta efter det att jag såg vad pappan hänvisade till - kommentarer följt på ett inlägg på en sida som engagerar sig i barn som blivit utsatta för olika övergrepp.

Sen har vi då feministernas roll i detta... Vad jag förstår ska det enligt många pappor ligga det en konspiratorisk sammanslutning som jobbar lite halvt i det dolda för att pappor i detta land inte ska ha någon rätt till sina barn. Och det ska tydligen vara ett verk av feministerna.

Jag tror jag tidigare gjort klart i ett inlägg att jag inte är feminist, bara så det inte råder några oklarheter. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att se att det skulle vara en åsikt buren av var kvinna som kallar sig feminist. Möjligtvis av ett fåtal sk ultrafeminister men då är dom i sådana fall lika mycket idioter som ultramaskulinismer (förmodligen inte ett accepterat begrepp) som påstår att allt elände beror på det andra könet.

Men om vi då ska titta på vårdnadsfrågorna och genusperspektivet på detta. Och det är här min totalt ounderbyggda och overifierade uppfattning träder in med all sin kraft.

Men är det inte så mina vänner, att historiskt sett så har barnuppfostran och allt som hör därtill varit ett typiskt så kallat "kvinnogöra"? Och det redan lååångt innan feminismens intåg. Mannen tog på sig hatten, fattade tag i pil och båge osv och gav sig ut i världen för att så att säga "bring home the bacon". De mer vardagliga sysslorna - som att torka nersullade barnabakar, vagga gråtande barn osv - de tillföll kvinnfolket. Jag säger varken bu eller bä om detta - det var så att säga barn av deras tid. Och när pappa kom hem behövde kanske barnen vara tysta för att pappa behövde vila.

Sen när skilsmässorna började göra sitt intåg så tror jag (även här) att vårdnaden "per automatik" och utan kanske några större demonstrationer, tillföll just den som hade vårdat och närt barnet vid sin barm. Med andra ord - mamman. För det hade genom tiderna varit ett kvinnogöra.

Men nu börjar alla inse tack och lov, att även pappor har starka band till sina barn. Och framför allt så har barnen vid normal uppväxt starka band till båda sina föräldrar. Vill minnas att Hoa-Hoa visualiserade bilden av den "nya" pappan...

Så, historiskt sett så vill jag påstå att "pappornas kamp" inte pågått särskilt länge i dom här frågorna. Detta är så klart inget försvar då barnen skall ha rätt till båda sina välfungerande föräldrar. Obs! Jag skriver välfungerande då jag menar att föräldrar kan diskvalificera sig genom att vara skadliga för sina barn.

Vad som händer tror jag är att samhället och de samhälleliga "institutionerna" försöker sig på att långsamt, som vanligt alltför långsamt räta upp skutan för en rak kurs även i dessa frågor. Sen finns alla nyanser inbakade i detta samhälle som både förbättrar OCH försämrar resultaten.

Men att tillskriva den ojämlika vårdnadsfrågan som ett verk sprunget ur ultrafeminister, feminister och sk överlevare alla anklagade för manshat och ihopklumpade till ett och samma - tycker jag är brist på perspektiv. Jag tror man helt enkelt gör det för lätt för sig när man behöver någon grupp att skylla på.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Problemet är nog mer komplicerat än att skylla på en grupp bara

Anonym sa...

Kanske är det bara så att du har svårt att sätta dig in i att någon har tagit hans barn ifrån honom? Kanske är hans påhopp på feminister/kvinnor ett uttryck för den desperation han känner? Kanske man inte ska ta så hårt på det just i denna situation. Att han i något läge "bekvämt skulle luta sig tillbaka och peka finger" - tror jag - är en grov felbedömning av en förtvivlad människa. Likaså "kravet" på konstruktivt tänkande. För egen del skulle jag nog vara så förstörd att det skulle kunna komma ut mycket i ren förtvivlan och desperation. Det är känslorna som kommer ut och starka känslor kan få varenda människa att verbalt "slå vilt" omkring sig, säga urdumma saker. Är man lycklig nog att slippa sådant så tycker jag att man kan ha överseende med det. Man kan diskutera feminism och sådana frågor med människor som inte genomlever en tragedi, det är schysstare tycker jag.
N annan hobbytyckare

Ulrika sa...

N annan hobbytyckare, Absolut - konstruktivitet går inte alltid hand i hand med förtvivlan. Men jag tror inte någon är hjälpt av att kategorisera i sin kritik för då hamnar fokuset på fel ställe och färre lyssnar.
Dessvärre så förs denna typ av resonemang av flera i andra bloggar och andra sammamnhang. Så det är inget nytt utan grundmuras mer och mer som ett faktum.
Detta gjorde att jag började fundera på vad jag kunde se för orsaker till detta. Är det ultrafeminister, överlevare, manshatare som styr vårdnadsagendan som så många påstår eller är det ett sätt att måla upp en fiende. Vad jag vet är att det finns många intressenter i detta.

Om vi nu pratar om samma fall så vill jag vara tydlig med att jag inte har uttryckt någonting om vem eller vad jag tror på. Min reaktion har handlat om barnet. Sen såg jag att fokuset slirade runt lite i vam som har rätt att göra vad medan mina tankar stannade i ett etiskt perspektiv...

Tack för din kommentar.
Ulrika

Ulrika sa...

Anonym 13:59, ja, jag tror problemet är större än så
Ulrika

Anonym sa...

Först, pappan du skriver om har helt satt fokus på sitt sig själv utan att tänka ett dugg på barnet.
Han har gått in i symbios med ungkraken till den milda grad att han är fullt och fast övertygad om att barnet känner allt det han känner och genomlider varje stund som ett litet eldfyllt Gehanna.
Allt annat är totalt oväsentligt!
De "bevis" han lägger ut är noga utvalda, tillrättalagda under mycket lång tid.
Vi på nätet SKA inte se allt, vi ska inte lägga oss i en polisutredning eller en vårdnadsutredning.
Anklagelserna att mammor minsann kommer med anmälningar rörande sexuella övergrepp, är inte det minsta förvånande.
Vilken ansvarstagande vuxen skulle undvika att berätta för myndigheterna om konstiga uttalanden, märkliga beteenden. De som är insatta i hur sexuellt utnyttjade och misshandlade barn oftast reagerar blir inte förvånade över barnets reaktioner.
Inte heller förvånade över den utpekade förövarens reaktioner.
PAS, är något en sjuk hjärna har kladdat ihop för att göra pengar och saluföra incest som en ömhetsbetygelse.
Däremot så finns det både män och kvinnor som gör allt för att sabotera umgänge, på bekostnad av barnet.
Från att struna i barnet till att bråka varje ledig sekund om allt.
Där borde ett helt gäng psykologer kunna göra massor av spännande forskning, för att utröna om man kan sätta någon form av psykologis beteckning på de föräldrar som lever ut sitt hat genom sina barn.

Barn har i alla tider varit mammornas ansvar, som du skriver.
Barn har också rent psykologiskt behov av EN grundläggande vårdare under lång tid för att må bra.
En trygg punkt i livet.
Efter flera år kan man byta punkt utan att barnet tar skada.
Det är väl något för alla pappor i varandet att tänka på INNAN de har sex med en kvinna.
Barn har behov av båda könen, barn har rätt till fungerande förnuftiga föräldrar.

Ulrika sa...

Anonym 16:42, Min tolkning av hur jag uppfattat att det sett ut historiskt sett vad gäller vårdnaden gjorde jag för att försöka påvisa att jag har svårt att se att ultrafeminister ligger bakom "hur det ser ut".
Självklart behöver ett barn en trygg bas att stå på och ett tryggt hem att gå hem till. Vad gäller ett "lämpligt upplägg" för hur detta skulle kunna se ut vid en skilsmässa är inte jag kvinna att avgöra eller ens hobbytycka i. Tycker det är väldigt svåra och individuella frågor, men det är möjligt du har rätt... :)
Ulrika