King or Queen of Embarassment Jag tycker det är så roligt att se när folk bjuder lite på sig själva på sina bloggar och skriver om tokroliga saker dom varit med om. Det tycker jag är ett klart tecken på självdistans, att kunna berätta lite skämmiga saker som man så här i efterhand kan skratta åt och även låta andra skratta åt.
För gör bort oss - det gör vi väl alla? Jag gör det definitivt titt som tätt... Det är iof inte alltid jag känner mig bortgjord - jag menar - jag är ju lite äldre nu och får väl inte den där ridå-känslan inför allt jag gör. Allting är inte pinsamt längre helt enkelt. Så vi kan väl säga "göra bort sig" eller "bjuda på en lite annorlunda upplevelse".
Sen finns det ju så klart vissa som inte alls roas av sina - eller för den delen andras bevis på att det bor en liten tumme i handen och fot i munnen på oss alla. Their loss!
Nyligen hade jag ett kort men roligt utbyte med en vän om vem som var värst i att ställa till det. Jag tror nog att hon fortfarande känner sig obesegrad... vi får väl se! Det gav mig idén till den här våghalsiga inbjudan: kom gärna hit och berätta!
Nu vet jag att det ofta är svårt att återge händelser i skrift, speciellt om man är som jag - att gärna ta till hela kroppen inklusive ljud när jag ska berätta.
Jag vet ju också att jag har en liten och "blygsam" blogg så det kanske inte alls ger något som helst gehör. Men det skulle trots detta vara kul om det är någon som känner sig manad av att under detta anspråkslösa inlägg bjuda på lite egna erfarenheter. Ja - så vi andra får skratta lite med/åt dig. Jag kanske kan få in 2 berättelser, och det räcker för att utse vem som var "värst" :) Om inte får detta inlägg dö den långsamma döden för att till slut hamna i den slutliga vilan i arkivet.
Så - lite anspråkslös underhållning i början på sommaren.
Regler? Inga värsting-obsceniteter eller kränkande tillmälen om andra än sig själv ;) Använd gärna **** vid fulare ord. Du kan vara anonym och du får dra den om "jag kände en som..." :). Och du - har du en lång historia du redan postat på din blogg? Länka bara!
Man har ju en förmåga att glömma dom värsta gångerna så nu ska jag fråga Polarn P så hon kan påminna mig i all vänlighet.
Inlägg
10 kommentarer:
Jag gör bort mig hela tiden, men kan inte komma på något som verkligen var så jag skämdes ögona ur mig, så jag drar den gången jag totalt misslyckades i Mc Donalds drive in.
Niclas och jag hade varit iväg en sväng och jag kände att jag inte orka laga mat så vi åkte förbi McDonalds drive in.
Som alla säkert vet, så beställer man i en lucka, betalar i nästa och sen i sista luckan får man maten.
Jag satt i bilen och beställde det vi skulle ha, killen säger "ni är välkomna fram till första luckan"
När man ska till dom andra luckorna är det en liten sväng, det enda jag hade i huvudet va "första luckan*, så jag gasar på lilla bettan som ska till bil himlen i helgen, kör förbi FÖRSTA luckan, var på jag ser i ögonvrån hur killen öppnar det lilla fönstret och undrar vart jag tar vägen.
Kommer då på att första luckan är ju där man betalar, jag lägger i backen och backar tillbaka, tittar på killen och utbrister "määähhhh, jag skulle ju till första luckan", killen pekar och säger, "det här är första, det där är andra".
Jag ler lite oskyldigt och betalar för maten, tittar sen på honom med ett jätte leende och säger "nu åker jag fram till ANDRA luckan", han ler och jag gasar. Till min stora förskräckelse går inte bilen FRAMÅT utan BAKÅT. Jag min dumma nöt hade glömt lägga ur backen. Jag fann mig själv snabbt, la i ettan, körde fram en bit, tittar på killen och säger "NU åker jag till andra luckan",jag brast i skratt och han trodde nog inte jag va helt riktig.
Stackars tjej som stod i andra luckan, jag skratta så tårarna rann, Niclas gömde sig bakom huvan och skratta, hoppas hon inte trodde vi skratta åt henne.
Så kan det gå :)
*asgarvar så tårarna rinner* Att läsa det där var som att titta på Mr Bean!!!
Den tackar jag X-tra mycket för! *snörvel* Kan inte sluta skratta...
Kram
Kanske ska passa på att lägga in en lättviktare här. Det här handlar nog mer om att ställa till med lite oreda...eller nåt.
Nåväl, flög en hel del i mitt jobb och normalt flyger man helst i något bekvämt. Men denna gång var det direkttransport till mötet från flygplatsen så det gällde att vara färdigklädd. Inget konstigt iof.
Det var sommar och varmt så jag hade valt att ta på mig ett par nyinhandlade vita byxor. Tjusigt som tusan!
Planet var halvfullt, allting gick bra. Maten intogs med högsta varsamhet (det är ju så förb**kat plottrigt allting), inget spill. Inte ens en brödsmula.
Jag ser alltid fram emot kaffet, kaffemoster som jag är. Så när det slutligen kom så hanterades koppen mycket kärleksfullt - rätt mängd med mjölk och socker. Serveringsvagnen stod precis bredvid mig i gången då jag fick syn på servetter liggandes högst upp och tyckte väl att jag behövde en extra.
Och av ngn konstig anledning så frågade jag inte utan tänkte "jag tar en nu när hon är bortvänd, jag hinner...". Jag vet inte var min begåvning var då någonstans, för dom där brukar ju dom dela ut i parti och minut.
Snabb som en vessla ute på sattyg använde jag min fria hand och sträckte mig....SPLASH!! så hade jag hällt en hel kopp kaffe med mjölk i knät!
Kollegan på andra sidan gången började skruva på sig (hyfsat van med mina klumpigheter), jag svor högt, dom tyska flygvärdinnorna började irra runt och räcka mig små våtservetter (!!) Dom andra fick vänta på sitt kaffe. Tillslut fick jag bestämma mig för att gå och försöka tvätta byxorna i handfatet på toan och så fort jag gick ut i gången började folk skratta när dom såg hur jag såg ut.
På toan kravlade jag ur byxorna och stog och "tvättade" i handfatet. Med ett mediokert resultat fick jag ge mig, ta på mig dyngsura byxor och kliva ut till de övriga passagerarna som ivrigt väntade på resultatet.
Efter att kollegan så finkänsligt påpekade på vägen ut ur flygplatsen att det såg ut som om jag var dålig och hade sk**it på mig gick jag och bytte till mina bekväma jeans.
hahah, ja så kan man ju också göra :)
Jag är verkligen en expert på att göra bort mig! Jag är ganska så van nu, men det är en grej som jag aldrig kommer att glömma bort...
Jag var ute och gick när jag ser en bekants bil.
I profilen ser mannen i bilen exakt likadan ut som min bekanta gör och dum som jag är går jag fram till bilen på passargerarsidan och bankar som en galning på rutan!
Människan inne i bilen bara tittar på mig medan jag vinkar som en knäppis och sedan så sänker han vindrutan och till min fasa ser jag att det inte var min bekanta utan en vilt främmande människa som jag hade vinkat åt.
Mannen i bilen tittade lite osökert på mig och log lite medan jag vände mig om och halvt sprang jag därifrån.
Och efter när jag står vid ett övergångsställe åker den här mannen i bilen förbi och vinkar tillbaka till mig medan jag gömmer ansiktet i mina händer och tjuter av skratt.
Jag gissar att han också fick sig ett gott skratt den dagen...
Det hela utspelade sig i Dublin för ett antal år sedan, då jag var där och jobbade några veckor under sommaren. En dag skulle jag åka till Dublin Zoo och då åkte jag deras populära hop-on/hop-off-bussar. Dubbeldäckare utan tak, som turistbussar brukar se ut, så jag gick upp på övervåningen och satte mig. Färden gick förbi Guinness bryggeriet, Dublinia och allt möjligt. Till saken hör att jag noterade att chauffören, en ung glad kille, stannade väldigt kort vid hållplatserna. Ungefär som när man stannar för en stoppskylt. Just vid Dublin Zoo fanns ingen riktig hållplats, utan man hade markerat ungefär var bussen brukade stanna.
När han till slut ropade ut ”Dublin Zoo” reste jag mig för att skynda nerför trappan, som var lite av en spiraltrappa. Ganska omgående trampade jag i brådskan fel och föll handlöst. Så jag kom dundrande nerför för spiraltrappan som Dunderklumpen, kullerbyttestyle, landade på rygg med ansiktet vänt i färdriktningen – och resten av kroppen i ungefär samma ställning som om jag skulle föda barn.
Chauffören hängde ut från sin lilla kur, tittade på mig där jag låg hjälplöst på golvet och utbrast något i stil med ”herregud, ta det lugnt, du hinner av”. Sedan frågade han förstås hur det gick, är du ok? Jag log skamset och sa jaaadå, det var ingen fara.
Sedan ”skuttade” jag av bussen som om inget hänt. Skammen var ju det som kändes värst, men jag hade faktiskt gjort illa mig och så fort bussen försvunnit utom synhåll började jag att halta. Blödde på ena knät och så hade jag gjort illa en tå så pass att jag haltade i flera dagar efteråt. Trodde ett tag att jag hade brutit den, men det gick över sedan.
Felicia, *ASG* Stackars människa, h*n måste ha blivit livrädd!!! Ha ngn som bankar på rutan och vinkar frenetiskt...
Tack! den var superkul!
Ulrika
Fia, måste ha varit Dublins snyggaste sorti *skrattar mig grisröd*
Hur för man en värdig konversation från det läget.
Tack!
Ulrika
Tjaa. Det finns hur mycket som h elst att ösa ur...
Kanske den gången när jag kom farande till en fabrik.....
Nej.
Vi tar den gången för rätt många år sedan när jag var i Holmsjö på dans.
En dansant och trevlig herre vill ebjuda på kaffe i pausen. Jag tackade ja. Vi gick till luckan och han beställde: 2 kaffe och 2 mazariner.
- Jag vill inte ha någon mazarin, det är bra ändå, sade jag.
- Vem har sagt att DU ska få nån mazarin?
Tja.
Vi satte oss vid ett bord och drack kaffe och pratade och - vad upptäcker jag efter en stund?
Jag hade slukat hela den förb. mazainen.
Tablå!
Kram/Codliver
Codliver, hahahhaa! Han kunde känna sig ganska blåst på Mazarin nr 2. ;)
Kram
Skicka en kommentar