Var är alla?

Terri Herrera Eriksson ställer en mycket bra fråga i sin artikel på Aftonbladet. Hon undrar hur illa barnen måste behandlas innan vi andra vågar säga ifrån.

Bra fråga! Vad händer i våra hjärnor när vi hör bråk och skrik från barn i grannlägenheten? Vad gör vi när vi misstänker att ett barn far illa? Vad gör vi när vi konstaterar att barnen i grannlägenheten inte har setts ute på flera månader?

Störs vi? Är vi oroliga? Och gör vi någonting då? Jag tror det är ganska vanligt att många väntar eller hoppas på att någon annan gör något. Tänk om det inte stämmer! Tänk om jag ringer polisen och det visar sig att jag överreagerar! Stackars mamman/pappan om h*n blir oskyldigt anklagad... Eller vill jag inte lägga mig i andras privatliv? Jag vet ju att det förekommer alltför ofta men kan jag kanske inte tro att det kan hända nära mig, i min omgivning.

Men jag kan nog påstå utan att ljuga att visst, det kan hända och HÄNDER både här och där - och även nästgårds och långtbortistan. Och jag TROR att - om vi tänker efter och framför allt KÄNNER efter - att om vi skulle ha fullständigt fel så tar vi hellre mammans/pappans indignation, ilska eller sorg över att kanske ha blivit oskyldigt anmäld än att vi tar barnets sorgsna och frågande blick "varför gjorde du inget? Du såg att jag var mager och blåslagen. Du hörde mina förtvivlade skrik. Varför gjorde du inget?".

Eller?

Vilken är den största risken? Att samhället/medborgare anmäler för ofta, eller för sällan?

Vad har vi för skyldigheter?