Varför ska man dra öronen åt sig när man hör PAS?

Read my lips! Jag tänker ännu en gång klart och tydligt ta avstånd från föräldrar som använder sina barn som slagträn i vårdnadstvister.

Ok, Parental Alienation Syndrom - förkortat PAS, används flitigt till höger och vänster och nu senast på Antonssonskans blogg av en av kommentatörerna.

Kommentatorn hävdar flera gånger att fallet med pojken A i själva verket handlar om PAS i.e att mamman skall mer eller mindre ha drillat sin son till att dels ta avstånd från sin pappa men även påstå att pappan har förgripit sig på honom.

Nu var det som sagt pojkens skola som anmälde pappan för sexuella övergrepp och ingen annan, bara för att klargöra i ytterligare ett inlägg.

Så, om vi ska börja med att skrapa litet på ytan vad gäller PAS så är det för det första inget erkänt begrepp som syndrom betraktat, detta kan man ju ta som en första varningssignal mitt i allt brus. Den andra varningssignalen borde vara att det inte heller uppfyller kriterier som ställs för att klassas som en psykisk störning.

Så, nu har vi diskat av formalian vad gäller nomenklaturen och kan gå vidare lite till. Ta oss till nästa lager...

Varför godkänner man inte PAS, framförallt har teorin kritiserats för bristen på akademiska och empiriska studier. Och det kan väl räcka till en början... Att det även endast har byggts på grundarens egna uppfattning och erfarenheter gör väl inte saken bättre...

Men man/jag/ni kan kanske fråga sig att om jag nu tar så starkt avstånd från föräldrar som använder sina barn som slagträn i vårdnadstvister, varför kan jag inte då omfamna PAS som ett framsteg i debatten om rättssäkerhet?

Ja, det räcker helt enkelt med att läsa de grundbultar som ska utgöra ryggraden i teorin, de 8 kriterierna/symptomen samt ytterligare 4 observationsgrunder med tillhörande symptom. Här tar grundaren symptom i anspråk som är vanliga hos barn som utsatts för övergrepp. Rörigt - javisst! En del symptom som barn visat i samband med övergrepp skall nu enligt PAS ses på med helt andra ögon...

Efter detta kan man inte med ett rent samvete och goda avsikter göra annat än att undra "Men vad i helv**e är detta för idiot som ligger bakom PAS...????" Ja, det måste man ju veta, vem ligger bakom en teori, rapport, studie etc. Då kan man få en helhetsbild av varför detta har kommit till över huvud taget...

Hjärnan i det här fallet är den amerikanska psykiatern Richard A. Gardner. R Gardner är f.ö. känd för sin pedofilvänliga inställning. Jag måste så klart påpeka att R Gardner själv har förnekat detta. Men man behöver bara läsa ett citat för att genast se vad det handlar om...

"The sexually abused child is generally considered to be the victim, though the child may initiate sexual encounters by "seducing" the adult."

Och om jag läser vidare bland citaten av Gardners argument/åsikter så tycker jag att jag känner igen en hel del av retoriken....*kliar mig i huvvet*...

Ja just det!! Jag har ju sett dom om och om igen hos pro-peddo kommentatörerna.

Behövs ingen mer koppling för mig!

På Consequentia kan du se flera hårresande citat från denne Gardner (sv)

På The Leadership Council kan du läsa om hans teorier och åsikter (en)

Här finns mer information och länkar om varför man ska dra öronen åt sig (en)

Här kan du läsa om de åtta kriterierna (sv)

Hos Marina fortsätter bemötandet av dom falska påståendena som florerar om Pojken A