Annalkande fejd - eller - Kärlek börjar alltid med bråk

Det börjar bli lite bekymmersamt med denna annalkande fejd. Det började med att jag var ute på promenad med min promenadkompis (pk), det var väl cirka ett år sedan. Rätt som det var, ut ur buskarna kommer det en karlslok och börjar att bråka så in i bomben. Menade att det där var minsann hans stall och där skulle det inte springa omkring en massa okända fruntimmer. Så klart jag vart sur som ättika. Men promenadkompisen tog lätt på det och hävdade att vi minsann lever i ett land med allemansrätt, och var inte "karsloken" lite söt ändå.
"Lite charmigt fräsig sådär som karlar av den sorten ska vara. Skulle det inte kunna vara en utmaning för mig att försöka charma honom med min oerhört smidiga kvinnlighet och genomträngande blick..."

Varje gång vi går förbi stallet efter den dagen så känner jag hur stressen kryper på, jag ser mig lite oroligt omkring beredd på fight. Och skulle jag överhuvudtaget känna en minsta lilla aning av den där omisskännliga doften - visst ser du, karlfan stank dessutom stall och förmodligen råttlort, duscha??? - anar jag den doften vänder jag på en femöring och tar en annan väg. Promenadkompisen tycker fortfarande att vi skall hävda allemansrätten, och skulle det behövas så skulle hon minsann "läsa lagen" för honom och "nu gör vi det här med hög svansföring".

Så kommer då dagen då jag trodde blodvite skulle uppstå - han flyger fräsande och spottande på mig pk går emellan och vi drar oss hemåt, tror nog jag fick in en riktig tjottablängare på honom *hehehe*.
Vilken otäcking, och honom trodde hon att jag skulle charma till mig. Jodu, ha honom svansande efter mig... skulle se ut det...

Där startade en närmast löjlig förföljelse. Pk fortsatte att hävda allemansrätten envis som hon är och en gång smög han efter oss, sniffade nästan i luften *himlar med ögonen*. Så, nu tror jag han vet var jag bor, vilket radhus och förmodligen exakt var. Men som pk brukar säga - Who cares! Honom tar man lätt, vi kvinnor brukar ju vara mästare på att rivas när det gäller.

En kväll höll han dock på att skrämma sk**en ur mig. Gick ut i köket för att ta mig lite snacks, det var mörkt ute OCH DÄR STÅR HAN! Med näsan tryckt mot dom nytvättade fönstrena... Både dottern och jag fäktade, spottade så det stod härliga till och när han fick se pk som kom skyndande så lommade han hem med "svansen mellan bena" *räcker lång näsa*.

Pk:s ständiga tjat om allemansrätten...vi ska inte ge vika osv. Herrejösses, säger jag. Hon förstår ju ingenting - alleMANsrätten - bara ordet säger ju allt. Det där är bara någonting för fjantiga människor. För oss katter gäller gäller helt andra saker: den som har störst blåsa och e en jäkel på att fightas tar hem kungariket! *Fnys...Pucko!*

Piss off!