Världen har gått vidare - musiken har tystnat...

...men några stannar kvar, klänger sig fast vid en emotionell upplevelse av någonting som borde varit, någonting som kunde ha varit. Naglarna skär in i tidens draperi när dom försöker stå emot världens ständiga "otrohet" att välja att gå vidare, röra sig framåt och suga in nytt syre för att fortsätta att fungera.

Att stanna kvar i denna intethet är att stanna kvar i en illusion av något som aldrig var. Att tro att man kan stoppa världen är att förgöra sig själv - för det enda som finns kvar är bitterhet att andas in, redan sagda ord att äta och fallna illusioner att dricka. För världen har gått vidare - musiken har tystnat... Allt som finns kvar sköljs snart över av intetheten som tar över.

Jag går vidare långt innan syret tar slut, tänker inte hamna i destruktiviteten av att inte andas frisk luft, luft som göder nya tankar som kan berika nya som gamla diskussioner.

Men jag ser dom, jag hör dom - dom som stannade kvar när världen gick vidare.

Precis som världen måste även diskussionen gå vidare - för musiken tystnar och syret tar slut. Och går inte diskussionen vidare finns till slut bara bitterhet att andas in.

Men några stannar kvar... Några väntar fortfarande... Väntar på den skälvande omvälvning som inte kom...