I jakten på balans

Läste precis i Svd om Pema Dorjee, buddistisk munk. Neurovetare har genom EEG och magnetröntgen kunnat konstatera att uppmärksamheten ökar med regelbunden meditation.

"– Det är så klart en bra sak att vara avspänd och att stilla sinnet, men det finns mer att göra. Sitt inte bara på en meditationskudde i timmar, utan gör något för medmänniskorna också." Pema Dorjee

Som musik för mina öron :)

Artikelserien slog an en sträng inom mig och gjorde mig bara mer övertygad om att det här är rätt.

Jag har länge trott att jag har besuttit en god självkännedom och en klar uppfattning om mitt sätt att leva. Men ack, ack - visst jag visste vad jag gjorde i mitt liv, var medveten om mina styrkor och svagheter i min interaktion med andra medmänniskor. Men räcker det? Visste jag vad jag gjorde med mitt liv?

I dag känns svaret uppenbart.

Under flera års tid jobbade jag i stort sett j ä m t. Det fanns inga gränser - jag kunde arbeta överallt och närsomhelst. Mitt kontor på min arbetsplats var egentligen bara något som fysiskt och visuellt representerade att "jag arbetade". Men i själva verket hade jag mitt "kontor" överallt. I bilen hade jag det jag "behövde"eventuella papper, dator och mobiltelefon följde så klart med var jag än skulle. Hemma så klart - kök, vardagsrum och i sovrummet (!) fanns nödvändiga dokument för just den perioden, datorn fanns alltid trösterikt närvarande (just in case..) och så klart mobiltelefonen! Sena och rent av nattliga samtal var inget ovanligt. Denna underbara teknik!

Inget i mitt privatliv var fredat, min kalender hade inga röda dagar, semestern var "semester med modifikation". Telefonen var alltid på, datorn var alltid med. Ljudet kunde vara avstängt men telefonen var alltid på. Det är ett under att familj och vänner är kvar... (puss o kram på er).

Nu kan folk tycka att det här låter skrytigt och det är just det som är problemet. Det är inte skrytigt! Det är bara korkat! Jag var så j**la korkad!!

En kortsiktig "vinst" för en arbetsgivare som inte är intresserade av den psykosociala arbetsmiljön är såna suckers som mig. Såna som känner ansvar och lojalitet med uppdraget, såna som kör på så länge hängslena håller.

Jag vet att det finns dom som är benägna att tala om för alla som vill lyssna "hur sent dom jobbade igår" eller "hur stora högar man har", "såg du vilken lång lunch hon tog". Tack och lov tillhörde jag inte den kategorin. Den kategorin bjuder upp till en tävling som inte är speciellt konstruktiv i längden och representerar enligt mitt förmenande en osund organisation. Vi behöver inte cementera fast någon form av hjältestämpel på ett beteende som ofta är förenat med obalans i livet.

Hur som helst så kunde det bara gå på ett sätt för mig. Det bara small till! Small till så det sjöng om det!! Med det tempot jag hållit och med den belastningen under så lång tid. Och som lök på laxen att göra detta samtidigt som jag blir utsatt för mobbning av chefer och en del kollegor spär bara på komplexiteten (detta är en helt annan historia som jag kanske tar upp ngn annan gång) .

Det small till utan yrkesmässigt skyddsnät. Sen började jag min resa. Sen började jag mitt letande efter en balans. Men det får bli en annan gång.

"Att arbeta är bra så länge man inte glömmer bort att leva". Bantuordspråk